Kungsberget - ett försök till recension
År 2024 är mitt skrivår. Det är året jag fokuserar på att skriva, och att utveckla mitt skrivande, men kanske framförallt, att jag vågar visa mitt skrivande i processen av det. Och i och med att det är mitt skrivarår, har jag satt upp några strukturella mål för det här året, som att skriva ett veckobrev varje fredag, och att lämna in text till ett textwebbinarium varje måndag. Eller iallafall tre av fyra måndagar i månaden.
Textwebbinariumet tillhör den onlinekurs i frilandsjournalistik jag hoppade på alldeles innan jul. Jag vill lära mig skapa texter som också kan sälja, och med det stötta, mitt skrivande. Det är en utmaning att omforma text från “blogginlägg” till “reportage”, och just som jag skickade in dagens text tänkte jag, att det kanske kunde vara kul att posta det jag skriver varje måndag till kursen, också här på Substack. Som ett litet arkiv, och en övning för mig att visa min process och det som inte är helt perfekt ännu.
Här postar jag alltså den text jag skickat in till kursen, som jag imorgon får feedback på. Oredigerad, hudlös.
Just det här skrev jag ihop nu på morgonen, det var nära att jag inte skickade in någonting alls, eftersom jag vill att det ska vara perfekt innan någon annan kan ge feedback, och jag inte har haft tid att arbeta med texten.
Men, det är en utbildning jag går, dvs. jag har tillåtelse att öva. Och jag vill få in mer och mer textarbete, där det första steget för mig är att visa det jag skrivit.
Så, här följer en recension av Kungsberget, en skidanläggning norr om Stockholm. Vi var där igår, och i mina drömmars verklighet kunde jag sälja denna text till lokaltidning eller helgbilaga till någon morgontidning. Det är drömmen, visionen, planen. Här är processen (helt oredigerad, jag vill absolut ändra tusen saker redan, men håller mig!)
Kungsberget - ett paradis för barn och nybörjare, men bäst att ta med eget kaffe
Vi kör upp genom ett grått landskap, E4 norrut mellan Uppsala och Gävle är nästan helt tomt och vi undrar om vi kommer att vara ensamma på Kungsberget denna söndag i januari. Men väl framme myllrar parkeringen av entusiastiska familjer som släpar på barn och brädor upp mot det lilla liftsystemet i Kungsberget.
Vi parkerar och hämtar smidigt ut liftkorten i en liftkortsautomat, drar upp barnvagnen genom den tjocka blöta snön till skiduthyrningen och förstår först i kön att allt bokas online på deras hemsida. Tillsammans med andra som precis också förstått det står vi och bokar vår skidutrustning till okej priser och får SMS med våra båsnummer, där vår utrustning står. Systemet verkar följa ett stegrande mönster, vilket gör att vi som nyss stått och bokat på våra mobiler, nu står och trängs i ett enda utrymme med personalen som ursäktande knör sig förbi för att lämna andras utrustning i båset alldeles intill. Jag frågar om man inte kunde randominisera båsens nummer, för att skapa lite mer plats att ta på sig och ladda upp inför backen, men personalen rycker bara på axlarna och säger “det är så systemet fungerar” och hastar vidare för att fylla upp ytterligare bås med brädor och boots.
Kungsberget ligger några mil väster om Gävle, alldeles intill Sandviken. Det är ett relativt stort liftsystem med 14 liftar och 25 backar på alldeles lagom avstånd från Stockholm, speciellt om man har barn i bilen. De allra flesta här är turister och/eller nybörjare, det talas flera språk i backen och uthyrningen går varm. Barn susar omkring mer eller mindre utan kontroll, en man går med sin hund och röker, muttrar, han har glansig dunjacka och pälsmössa, jag undrar om han är Italienare och van vid Alpernas sol och glamour. Här är det mer regnblandadsnö och funktion som gäller.
13 av systemets 14 liftar är öppna. Sittliften slussar folk upp till toppen med åtta sittplatser. I snitt stannar den tre gånger per åktur, vilket förstärker känslan av nybörjare i backen. Jag är själv nybörjare på snowboard och bidrar till svajiga på och avstigningar i liften, men personalen är van, en står redo vid stoppknappen och den andra sopar bort snö som fallit under turen ner.
Backarna är många och det verkar finnas något för alla. Gröna, röda, svarta, en puckelpist, snowpark och en liftsnurra för de allra minsta. Nintendoland gör att det lyser i ögonen på barnen och Kungsbergets snowpark är full av våghalsiga, att den är isig och stenhård verkar inte göra dem någonting. Björnbuse går runt och delar ut kramar och pepp i systemet, han får en hel svans med barn efter sig och tar sikte mot andra sidan, Kungsberget Norra, där den flackaste barnbacken är. Svansen följer med.
Intill sittliften finns ett gäng eldar att värma sig vid eller grilla över, och doften av brasa sprider sig över hela backen. Eldarna är populära och två pappor konstaterar redan i början av dagen att “vi skulle tagit en eld direkt, man vill ju inte grilla på samma grill som andra” medan de drar sina trötta barn med stavarna mot värmestugan.
Vid lunch rullar vi in barnvagnarna i det café - eller lodgebar som de kallar det - som ligger längst bort i systemet. Förutom lodgebaren finns en restaurang, Karins Burgeria, Sofias Pizzeria och skidshoppens närlivs, men vi har siktet på cafét, eller lodgen, som samlingsplats då den ligger välplacerad alldeles nedanför barnbacken - perfekt för att hålla uppsikt över barnen som åker och bebisarna som sover.
Det är fler som tänker som vi, varje hörn är belamrat av barnfamiljer med föräldrar som sitter bakåtlutade i sköna fåtöljer och ser barnen springa ut och in med olika behov - varm choklad, toalettbesök, värmande händer. Har man fått en plats stannar man där, och jag förstår nu varför så många satte av hit direkt från parkeringen. Vi lyckas tillslut få en plats och scannar QR koden som man beställer genom. Jag har dåligt med batteri och frågar efter laddare, men det finns ingen, så jag får snabbt lägga min beställning med redan frusna händer och tänker att om man förlitar sig på ett digitaliserat system borde man också ha laddare uppsatta lite varstans i utrymmet. Speciellt när det är vinteraktiviteter vi sysslar med.
Får fram menyn och bläddrar mellan toasts och lasagne, goulash och baguette. Lägger hela ordern men får meddelandet “restaurangen har pausat sina beställningar” när jag ska checka ut.
Ser sen hur andra också kollar upp och ser frågandes ut, och i baren har det bildats en kö av hungriga barn och trötta föräldrar. Bakom baren står en man med telefonen mot örat och ursäktande leenden mot kön, det visar sig att elnätet är utslaget och ingen kan varken beställa eller betala. Att betala med riktiga pengar finns inte som alternativ.
“Att beställa är enkelt, bara slå dig ned vid ett ledigt bord och beställ med mobilen” står det på hemsidan, och gäller så länge mobilen har batteri och elnätet fungerar. Enkelt tills det inte är enkelt längre, då blir det riktigt krångligt.
Frustrationen i lodgen börjar växa. Folk som redan har beställt och betalat har inte fått sina ordrar, och vi som vill äta kan inte annat än att hoppas att någon snart fixar nätverket. Snart hör jag honom säga till sin personal “gästerna ska få det de vill ha” och det är som att hela stämningen byts ut, plötsligt är vi med honom, han är med oss, det är vi i restaurangen mot det nedlagda nätverket. Personalen tar ordrar och skänker ut öl och lasagner, de frustrerade föräldrarna mjuknar.
Lasagnen är krämig och riktigt varm, salladen krispig och ölen god. Egentligen vill jag ha en baguette men den är redan slut, och när jag efter maten vill ha en kaffe är kaffemaskinen trasig. När jag ser att det är en kaffemaskin á la blaskigt kaffe i plastmugg gör det mig lite lättad, jag hade sett framför mig en härlig cappuccino, men där finns bara den trasiga förprogrammerade kaffemaskinen och varm choklad gjord på vatten. Jag vänder tillbaka till vårt basecamp, tar fram min ryggsäck och den stora termosen med kaffe jag bryggt på morgonen, som egentligen bör avnjutas intill elden och inte i lädersoffan.
Kungsberget är ett paradis för barn, nybörjare och föräldrar som vill släppa lös sin familj och luta sig tillbaka en stund. Men systemet är skört, små justeringar skulle göra stor skillnad - som att inte behöva trängas vid påklädningsbåset eller kunna betala med pengar när systemet kraschar. Men det ger ett litet äventyr på alldeles lagom avstånd från Stockholm och hemåt ringlar sig kön lång med Volvos och takboxar och trötta, nöjda barn.
Huruvida jag betalade låter jag vara osagt.
+ FAKTARUTOR
Kungsberget, liftsystem
Priser för familj på 4
Avstånd mellan städer som Gävle, Stockholm, Örebro
Så, vad tycker ni?? Kan det bli en reseskribent av mig? En upplevelserecensent? Kan ni se min bild i byline i någon tidning, någon gång? Jag hoppas det. Jag vill så gärna. Det vore så kul. Vad skulle ni vilja läsa om, isf? Vad tycker ni jag ska skriva om? Mitt mål är att 20 april gå på Cat Power på Cirkus i Stockholm och ha en liiiiiten fot in på Gaffa, kanske kunna sälja texten dit. Tänk! Drömmen, att sitta vid mitt bord i restaurangen innan konserten börjar (bokade bord för en, hovmästaren mejlade för att se att bokningen stämde, ville skriva, “jag är frilandsskribent och recenserar konserten” men skrev bara “ja, det stämmer!”) och observera, kanske tillochmed illustrera, vilka som är där, stämningen, dricka ett glas vin och äta gott, se konserten, njuta, tänka, observera mera, skriva ner små noteringar i anteckningsblock, illustrera mera, sen ta mig hem och skriva ihop sent om natten, kanske ett glas vin till, skicka iväg allt till nöjd redaktör efter att ha gått igenom texten på morgonen, skickat den först till Nora och mamma och läst den högt för Marcus. Justera, leverera. DET är drömmen.
Tills dess övar jag på att uppleva och berätta,
så,
WHERE TO NEXT? så att säga
All the best,
Emma